Jag har hittat en motion från 1997 av Lennart Rohdin
http://www.rohdin.nu
Här tar jag upp de delar som rör mansjourer och män.
Män och våld
Att kvinnor misshandlas kan aldrig ursäktas. Varje civiliserat samhälle måste dra en absolut gräns och göra allt för att beivra brott. Men våld mot kvinnor är inte uttryck för vare sig mäns natur eller könsroll. De flesta män slår varken kvinnor eller barn. De väldigt många män som inte slår är för den skull varken icke-män eller hämmade i sin manliga natur eller könsroll. De betydligt färre kvinnor som slår är för den skull vare sig män eller manliga. Bank rånare, valutaspekulanter, fortkörare, urkundsförfalskare m fl är också oftast män men ger inte uttryck för manlig natur eller manligt beteende. Alla medborgare har en moralisk skyldighet att ta avstånd från våld i samhället – också män. Men män som grupp har inte större moraliskt ansvar för att det våld som äger rum huvudsakligen begås av män – men av ett relativt fåtal.
Icke-organiserat fysiskt våld som riktas mot män, kvinnor och barn är tvärtom mycket ofta uttryck för den enskilde förövarens vanmakt, oavsett om förövaren är man eller kvinna. Kanske är det ofta så i en mellanmänsklig konflikt, särskilt inom hemmets väggar, att en del män är underlägsna kvinnan på det verbala och emotionella planet och i relationen till gemen sam ma barn. Överlägsenheten i fysisk styrka blir då i vissa fall van maktens uttryck. Och även då lika förkastligt. Fysiskt våld kan givetvis aldrig accepteras, ursäktas eller förringas av samhället, oavsett vilken förklaringen till detta är.
Men för att problematisera något, så ingår alldeles för ofta också emotionellt eller psykiskt våld/misshandel i den mellanmänskliga konflikt som tar sig uttryck i fysiskt våld och misshandel. Inte heller där är det enbart en manlig företeelse; kanske är kvinnor representerade i något högre grad där, än när det gäller fysiskt våld. Känslokyla, ord och tystnad kan skada en människa lika djupt som slag. Ofta är det både män och kvinnor som drabbas när tillvaron inte håller för påfrestningarna. Detta slags psykiska eller emotionella våld är knappast möjligt för samhället att beivra – kanske inte heller lämpligt att överväga ens om det vore möjligt.
Även om mycket skett när det gäller att förändra vårt samhälle i riktning mot ökad jämställdhet mellan män och kvinnor är Sverige fortfarande i stor utsträckning ett manssamhälle. Jämställdhet handlar ytterst om den enskilde individens rätt att själv kunna forma sin tillvaro utan tvingande traditioner eller fördomar. Inte att män och kvinnor skall vara så lika som möjligt. Det är de inte även om det självfallet finns stora variationer bland män och bland kvinnor. I ett jämställt samhälle görs inte allting till hälften av män och till hälften av kvinnor utan av människor oavsett om de är man eller kvinna. Bristen på jämställdhet slår olika hårt mot enskilda män och kvinnor. Lika riktigt och nödvändigt som det är att lägga ett genusperspektiv på samhälls analysen, lika klart är det att det för den enskilda kvinnan eller mannen inte ger det personliga svaret.
Jämställdhetsarbetet har hittills i mycket handlat om hur kvinnor varit undantryckta och diskriminerade – och fortfarande är. Men i det moderna samhället utestängs också män från viktiga områden. I hem och i sociala relationer dominerar kvinnliga värderingar och förhållningssätt, som ofta utestänger män från att få delta utifrån sina förutsättningar, vilket gör att män kommer i underläge.
Kvinnor känner ofta vanmankt inför oförstående män, som förnekar att kvinnor är utsatta för subtila utestängningsmekanismer i både arbetsliv, sam hälle och politik, eftersom dessa präglas av manliga synsätt och värderingar, som blivit normbildande. Kvinnor kan med all rätt hävda att kvinnliga synsätt och värderingar har mycket att tillföra där. På samma sätt kan män känna vanmakt, när de i sin tur hör kvinnor säga, att om bara män tog sitt ansvar för hem och familj så skulle allt bli bra. Samtidigt som de upplever kvinnors oförståelse inför att hem och barn kan skötas på annat än kvinnors vis. Jämställdhet förutsätter att den som har makt och ansvar delar med sig både i hemmet, i arbetslivet och i politiken. Men det är inte alltid en fråga, som löses med politiska beslut.
Det är därför djupt beklagligt att regeringen i propositionens ”Allmänna utgångspunkter” och i sitt fortsatta ordval i så hög grad förfaller till försåtliga resonemang kring våld mot kvinnor som uttryck för manssamhällets maktrelationer. Även om t ex 10% av männen i Sverige skulle vara benägna att ta till fysiskt våld mot en kvinna kan det aldrig ses som en förlängning av en ”obalans i maktförhållandet mellan könen”. Gör man det så implicerar detta att i princip alla män skulle vara benägna att använda våld mot kvinnor, vilket vore ett klart sexistiskt synsätt.
Problemet är inte mäns förhållande till kvinnor i allmänhet utan de mäns förhållande till kvinnor som använder sig eller kan komma att använda sig av våld mot kvinnor. Att använda sig av försåtliga argument som att ”vanliga män” i alla samhällsställningar utövar våld mot kvinnor är inget argument för att det skulle vara ett i grunden manligt förhållningssätt.
Män som misshandlar kvinnor, som utövar sexuellt våld, som missbrukar alkohol etc har störningar eller problem som är relaterade till individen och inte till vederbörandes samhällsställning och som därför förekommer i alla samhällsställningar. Också bland kvinnor, om än i mindre omfattning. Att dessutom bortse från de samband som alltför ofta finns mellan drog missbruk, arbetslöshet och andra sociala problem och våld och övergrepp till förmån för ett närmast perverterat radikal-feministiskt synsätt är att dogmatiskt likt strutsen sticka huvudet i sanden.
Regeringens argumentation blir extra allvarlig när man försöker ge den ett vetenskapligt sken. Utan att på något annat sätt dokumentera sitt påstående skriver regeringen: ”Det är numera väl dokumenterat, både i forskning och annan litteratur, att det våld som män riktar mot kvinnor ofta har sitt ursprung i och finner näring ur fördomar och föreställningar om mäns överordning och kvinnors underordning.”
Maktrelationerna i samhället är i hög grad avgörande för att förstå bristerna i jämställdhet – därav nödvändigheten av att anlägga också ett genusperspektiv på analysen – men är ingen generell förklaring till varför enskilda män utövar fysiskt eller sexuellt våld mot kvinnor. Att hävda detta vore att generellt hävda att det hör till den manliga naturen eller kulturen att utöva fysiskt våld mot kvinnor. Det ligger väldigt nära det synsätt som präglade den av regeringen understödda ROKS-kampanjen ”Den man älskar aktar man.” Det vill inte ens regeringen göra så uttalat, även om man i svepande ordalag ändå hänvisar till ”den manliga kulturens kopplingar till våld mot kvinnor.”
I dagens jämställdhetsdebatt är många män tysta. De tycker debatten domineras av mer eller mindre militanta feminister, åtminstone den debatt som hörs – den män hör – och här hör och uppfattar vi många gånger väldigt olika. Män tycker sig inte längre ses som part i kampen för jämställdhet – utan att de framställs som problemet. Då blir det mer könskrig än jäm ställd hets arbete. Men jämställdhet är inte någon kvinnofråga; den har män lika stor rätt till. I detta avseende innebär regeringens allmänna skrivningar ett allvarligt bakslag i arbetet för den nödvändiga jämställdheten.
Stöd till mansjourer
När regeringen i mitten av 80-talet började jobba också med den moderna mansrollen insåg man att utsatta män också behöver stöd. Att vara utsatt har inget att göra med vem som bär hela eller del av ansvaret för krisen. Män i kris är dock ofta mer utsatta och mer ensamma än kvinnor, som alls inte alltid men ändå betydligt oftare har lättare att prata och lättare att vända sig till sina medsystrar. Utsatta män kan behöva tala med män i sin utsatta situation på samma sätt som utsatta kvinnor behöver stöd av kvinnor. Inom vård och omsorg är verksamheten – på grund av den könsuppdelade yrkesvärlden – ofta mycket kvinnodominerad. Stöd till mäns krishantering framhölls därför som en viktig insats.
Fortfarande kämpar de fåtaliga ideella mansjourerna och de än färre professionella krishanteringscentra för män ofta i motvind. Visst kämpar också kvinnojourer då och då mot snäva resurser lokalt, men få ifrågasätter det självklara i deras existens. Det är därför glädjande med de ytterligare satsningar som nu föreslås i stödet till olika frivilligorganisationer. Stödet till kvinnojourernas arbete är viktigt. Det är av samma skäl viktigt att stöd också kan utgå till att utveckla mansjourernas verksamhet såväl lokalt som centralt.
Stödet till mansjourer får emellertid inte enbart ses som en del av arbetet att motarbeta våld mot kvinnor, utan på samma sätt som för kvinnojourerna som ett stöd till arbetet att stötta utsatta män i kris. Det borde vara naturligt att Sveriges Mansjourers Riksorganisation fick samma roll i det allmännas stöd till arbetet med utsatta kvinnor och män som kvinnojourernas organisationer fått i regeringens jämställdhetsarbete. Män är inte bara gärnings män utan också offer i problem och kriser som drabbar människors relationer. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om män och våld,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om stöd till mansjourer,
Resultatet:
Motionsgrund
Proposition 1997/98:55 Kvinnofrid
Händelser
Inlämnad: 1998-03-04
Bordläggning: 1998-03-05
Hänvisad: 1998-03-06
Förslagspunkter
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om anförts om män och våld Betänkande: 1997/98:JuU13
Utskottets förslag: avslag
Kammarens beslut: =utskottet
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om stöd till mansjourer Betänkande: 1997/98:JuU13
Utskottets förslag: avslag
Kammarens beslut: =utskottet
Motion 1997/98:Ju30 med anledning av prop. 1997/98:55 Kvinnofrid
Här tar jag upp de delar som rör mansjourer och män.
Män och våld
Att kvinnor misshandlas kan aldrig ursäktas. Varje civiliserat samhälle måste dra en absolut gräns och göra allt för att beivra brott. Men våld mot kvinnor är inte uttryck för vare sig mäns natur eller könsroll. De flesta män slår varken kvinnor eller barn. De väldigt många män som inte slår är för den skull varken icke-män eller hämmade i sin manliga natur eller könsroll. De betydligt färre kvinnor som slår är för den skull vare sig män eller manliga. Bank rånare, valutaspekulanter, fortkörare, urkundsförfalskare m fl är också oftast män men ger inte uttryck för manlig natur eller manligt beteende. Alla medborgare har en moralisk skyldighet att ta avstånd från våld i samhället – också män. Men män som grupp har inte större moraliskt ansvar för att det våld som äger rum huvudsakligen begås av män – men av ett relativt fåtal.
Icke-organiserat fysiskt våld som riktas mot män, kvinnor och barn är tvärtom mycket ofta uttryck för den enskilde förövarens vanmakt, oavsett om förövaren är man eller kvinna. Kanske är det ofta så i en mellanmänsklig konflikt, särskilt inom hemmets väggar, att en del män är underlägsna kvinnan på det verbala och emotionella planet och i relationen till gemen sam ma barn. Överlägsenheten i fysisk styrka blir då i vissa fall van maktens uttryck. Och även då lika förkastligt. Fysiskt våld kan givetvis aldrig accepteras, ursäktas eller förringas av samhället, oavsett vilken förklaringen till detta är.
Men för att problematisera något, så ingår alldeles för ofta också emotionellt eller psykiskt våld/misshandel i den mellanmänskliga konflikt som tar sig uttryck i fysiskt våld och misshandel. Inte heller där är det enbart en manlig företeelse; kanske är kvinnor representerade i något högre grad där, än när det gäller fysiskt våld. Känslokyla, ord och tystnad kan skada en människa lika djupt som slag. Ofta är det både män och kvinnor som drabbas när tillvaron inte håller för påfrestningarna. Detta slags psykiska eller emotionella våld är knappast möjligt för samhället att beivra – kanske inte heller lämpligt att överväga ens om det vore möjligt.
Även om mycket skett när det gäller att förändra vårt samhälle i riktning mot ökad jämställdhet mellan män och kvinnor är Sverige fortfarande i stor utsträckning ett manssamhälle. Jämställdhet handlar ytterst om den enskilde individens rätt att själv kunna forma sin tillvaro utan tvingande traditioner eller fördomar. Inte att män och kvinnor skall vara så lika som möjligt. Det är de inte även om det självfallet finns stora variationer bland män och bland kvinnor. I ett jämställt samhälle görs inte allting till hälften av män och till hälften av kvinnor utan av människor oavsett om de är man eller kvinna. Bristen på jämställdhet slår olika hårt mot enskilda män och kvinnor. Lika riktigt och nödvändigt som det är att lägga ett genusperspektiv på samhälls analysen, lika klart är det att det för den enskilda kvinnan eller mannen inte ger det personliga svaret.
Jämställdhetsarbetet har hittills i mycket handlat om hur kvinnor varit undantryckta och diskriminerade – och fortfarande är. Men i det moderna samhället utestängs också män från viktiga områden. I hem och i sociala relationer dominerar kvinnliga värderingar och förhållningssätt, som ofta utestänger män från att få delta utifrån sina förutsättningar, vilket gör att män kommer i underläge.
Kvinnor känner ofta vanmankt inför oförstående män, som förnekar att kvinnor är utsatta för subtila utestängningsmekanismer i både arbetsliv, sam hälle och politik, eftersom dessa präglas av manliga synsätt och värderingar, som blivit normbildande. Kvinnor kan med all rätt hävda att kvinnliga synsätt och värderingar har mycket att tillföra där. På samma sätt kan män känna vanmakt, när de i sin tur hör kvinnor säga, att om bara män tog sitt ansvar för hem och familj så skulle allt bli bra. Samtidigt som de upplever kvinnors oförståelse inför att hem och barn kan skötas på annat än kvinnors vis. Jämställdhet förutsätter att den som har makt och ansvar delar med sig både i hemmet, i arbetslivet och i politiken. Men det är inte alltid en fråga, som löses med politiska beslut.
Det är därför djupt beklagligt att regeringen i propositionens ”Allmänna utgångspunkter” och i sitt fortsatta ordval i så hög grad förfaller till försåtliga resonemang kring våld mot kvinnor som uttryck för manssamhällets maktrelationer. Även om t ex 10% av männen i Sverige skulle vara benägna att ta till fysiskt våld mot en kvinna kan det aldrig ses som en förlängning av en ”obalans i maktförhållandet mellan könen”. Gör man det så implicerar detta att i princip alla män skulle vara benägna att använda våld mot kvinnor, vilket vore ett klart sexistiskt synsätt.
Problemet är inte mäns förhållande till kvinnor i allmänhet utan de mäns förhållande till kvinnor som använder sig eller kan komma att använda sig av våld mot kvinnor. Att använda sig av försåtliga argument som att ”vanliga män” i alla samhällsställningar utövar våld mot kvinnor är inget argument för att det skulle vara ett i grunden manligt förhållningssätt.
Män som misshandlar kvinnor, som utövar sexuellt våld, som missbrukar alkohol etc har störningar eller problem som är relaterade till individen och inte till vederbörandes samhällsställning och som därför förekommer i alla samhällsställningar. Också bland kvinnor, om än i mindre omfattning. Att dessutom bortse från de samband som alltför ofta finns mellan drog missbruk, arbetslöshet och andra sociala problem och våld och övergrepp till förmån för ett närmast perverterat radikal-feministiskt synsätt är att dogmatiskt likt strutsen sticka huvudet i sanden.
Regeringens argumentation blir extra allvarlig när man försöker ge den ett vetenskapligt sken. Utan att på något annat sätt dokumentera sitt påstående skriver regeringen: ”Det är numera väl dokumenterat, både i forskning och annan litteratur, att det våld som män riktar mot kvinnor ofta har sitt ursprung i och finner näring ur fördomar och föreställningar om mäns överordning och kvinnors underordning.”
Maktrelationerna i samhället är i hög grad avgörande för att förstå bristerna i jämställdhet – därav nödvändigheten av att anlägga också ett genusperspektiv på analysen – men är ingen generell förklaring till varför enskilda män utövar fysiskt eller sexuellt våld mot kvinnor. Att hävda detta vore att generellt hävda att det hör till den manliga naturen eller kulturen att utöva fysiskt våld mot kvinnor. Det ligger väldigt nära det synsätt som präglade den av regeringen understödda ROKS-kampanjen ”Den man älskar aktar man.” Det vill inte ens regeringen göra så uttalat, även om man i svepande ordalag ändå hänvisar till ”den manliga kulturens kopplingar till våld mot kvinnor.”
I dagens jämställdhetsdebatt är många män tysta. De tycker debatten domineras av mer eller mindre militanta feminister, åtminstone den debatt som hörs – den män hör – och här hör och uppfattar vi många gånger väldigt olika. Män tycker sig inte längre ses som part i kampen för jämställdhet – utan att de framställs som problemet. Då blir det mer könskrig än jäm ställd hets arbete. Men jämställdhet är inte någon kvinnofråga; den har män lika stor rätt till. I detta avseende innebär regeringens allmänna skrivningar ett allvarligt bakslag i arbetet för den nödvändiga jämställdheten.
Stöd till mansjourer
När regeringen i mitten av 80-talet började jobba också med den moderna mansrollen insåg man att utsatta män också behöver stöd. Att vara utsatt har inget att göra med vem som bär hela eller del av ansvaret för krisen. Män i kris är dock ofta mer utsatta och mer ensamma än kvinnor, som alls inte alltid men ändå betydligt oftare har lättare att prata och lättare att vända sig till sina medsystrar. Utsatta män kan behöva tala med män i sin utsatta situation på samma sätt som utsatta kvinnor behöver stöd av kvinnor. Inom vård och omsorg är verksamheten – på grund av den könsuppdelade yrkesvärlden – ofta mycket kvinnodominerad. Stöd till mäns krishantering framhölls därför som en viktig insats.
Fortfarande kämpar de fåtaliga ideella mansjourerna och de än färre professionella krishanteringscentra för män ofta i motvind. Visst kämpar också kvinnojourer då och då mot snäva resurser lokalt, men få ifrågasätter det självklara i deras existens. Det är därför glädjande med de ytterligare satsningar som nu föreslås i stödet till olika frivilligorganisationer. Stödet till kvinnojourernas arbete är viktigt. Det är av samma skäl viktigt att stöd också kan utgå till att utveckla mansjourernas verksamhet såväl lokalt som centralt.
Stödet till mansjourer får emellertid inte enbart ses som en del av arbetet att motarbeta våld mot kvinnor, utan på samma sätt som för kvinnojourerna som ett stöd till arbetet att stötta utsatta män i kris. Det borde vara naturligt att Sveriges Mansjourers Riksorganisation fick samma roll i det allmännas stöd till arbetet med utsatta kvinnor och män som kvinnojourernas organisationer fått i regeringens jämställdhetsarbete. Män är inte bara gärnings män utan också offer i problem och kriser som drabbar människors relationer. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om män och våld,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om stöd till mansjourer,
Resultatet:
Motionsgrund
Proposition 1997/98:55 Kvinnofrid
Händelser
Inlämnad: 1998-03-04
Bordläggning: 1998-03-05
Hänvisad: 1998-03-06
Förslagspunkter
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om anförts om män och våld Betänkande: 1997/98:JuU13
Utskottets förslag: avslag
Kammarens beslut: =utskottet
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om stöd till mansjourer Betänkande: 1997/98:JuU13
Utskottets förslag: avslag
Kammarens beslut: =utskottet
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar